Trygga rum

8 juni, 2017  Övrigt

Det luktar jord och fuktiga kläder på den offentliga minnesstunden vid Lake Merritt. Som på Valborg, tänker jag, men alla jag står med är amerikaner så det är ingen idé att berätta det för någon.
”Jag vill bara att alla ska veta vilket jävla bra sex vi hade”. En kvinnlig röst från scenen som jag inte kan se, det måste vara 1 000 personer här minst. Vi skrattar. Det känns bra efter alla tårar. Andra som går upp klarar inte av att få fram orden, står bara och gråter i mikrofonen. Vi lyfter våra glowsticks mot himlen och kramar varandra. Trygga rum. Jag tänker att alla jag någonsin har känt som bott på ställen med regler för trygga rum, har varit människor som levt ofrivilligt otrygga liv. Vars själva existens var ett hot mot någon sorts social status quo. ”Nu för tiden blir man ju inte chockad över någonting”. Jodå, hela tiden. När börjar och slutar alternativkultur vara ett val?
Den andra december förra året brann konstnärslokalen Ghost Ship ner under en fest anordnad av house-etiketten 100% Silk. 36 unga människor, alla centrala i Oaklands och San Franciscos house-, techno-, noise- och konst-scen, förlorade livet. Månaden efter branden navigerar vi ännu ovant i en subkulturell terräng där vi plötsligt ömsint tvingas erkänna att vi bryr oss om varandra. Det är svårt men skönt. Att flytta till Berlin var det bästa jag gjort. Det går ju knappt att säga så längre för det låter ju som världens drygaste plattityd. Men i Berlin blev jag den jag kände mig som. För första gången kände jag livet pågå, som något som hände nu istället för något som skulle komma senare eller skett i det förflutna. Min inre dialog blev en tillgång istället för något som hotade att driva mig till vanvett och som jag tvangs tysta med sprit och röka. Jag fann mig själv, sådär som folk brukar göra när de åker till Indien, skaffar barn eller går i psykoanalys. Vägen dit var allt annat än spikrak. ”Jag visste att det var han och jag när vi vaknade på morgonen och han drog på sig en urtvättad Neurosis-tröja”. Ungefär så brukar jag halvljuga när någon frågar om hur jag mötte min man. Lögn så till vida att vad fan är det ens, ”visste att det var han och jag”, är jag Mitt livs novell eller? Men det var nåt med att vakna i det där rummet i San Francisco, där duvorna häckade på fönsterbrädet och väckte en med sitt äckliga kurrande. Det luktade kyrkorökelse och gräs, i hyllorna stod science fiction-böcker (Samuel R Delany, John Varley, Octavia E Butler), enstaka vinylskivor (Rudimentary Peni, Princess Tinymeat, Virgin Prunes). Ända sedan jag lärde mig läsa har jag varit besatt av att lära mig folks bokhyllor och skivsamlingar. Hos dagmammor, kompisars föräldrar och mostrar och fastrar visste jag som sjuåring att Grottbjörnens folk stod bredvid Tracys hämnd och jag kunde plåga föräldrar eller andra vuxna som tvingades lyssna med konstiga frågor om varför alla vuxna läste om en clown som hette Jac. Jag hade fantasier om hur Harpo lät, för på åttiotalet var det faktiskt ingen som kände för att dra igång vinylspelaren bara för att en klåfingrig sexåring var nyfiken. Men alla skivomslag och bokryggar var på något sätt löften om en hel sinnesvärld som var knappt inom räckhåll (Abba festar i en bil, Abba ser allvarliga ut i en helikopter, Abba är klädda helt i vitt omgivna av en kör). Något år senare insåg jag att ”vuxenbok” inte betydde att jag inte kunde läsa dem, utan att jag inte borde. Snart visste jag betydligt mer om fuktiga sköten och styva manslemmar och bokryggarna förlorade en del av sin mystik. Det innersta rummet är alltid tomt.
 
Men tillbaka till rummet i San Francisco där det luktade rökelse, tillbaka till Neurosis-tishan som förändrade mitt liv: Har du någonsin passerat någon på gatan som du liksom ser direkt på att den här personen FATTAR mig. Det är en märkligt frustrerande upplevelse; om man inte är helt oblyg och tillräckligt mån om sin egen och andras kroppsliga integritet vill säga. För det finns liksom inga direkta koder för vuxna människor att kommunicera ”jag fattar hela din grej, fattar hur du tänker att du ser ut och varför, ska vi skippa kallpratet och bli bästa kompisar”. Så det var en himla tur att vi så att säga brutit isen genom att ligga med varandra kvällen innan. När han skulle till jobbet, och jag skulle till rummet med en luftmadrass som jag hyrde frågade han om jag ville stanna kvar, och sen fanns det aldrig någon anledning att gå hem eftersom jag inte hade något hem, och jag var i en stad där jag inte kände någon och det inte fanns någon idé om mitt liv att falla tillbaka på.
Tanken är att den här texten ska handla om 36 unga människor som dog i en helt meningslös brand i Oakland. En olycka som andra, bättre insatta och jävligt duktiga skribenter nu gör sitt bästa för att förvandla till en metafor om de faktiska omständigheterna som skapande människor i The Bay Area i Norra Kalifornien lever under, och vilken politk som behövs för att hjälpa dem. Det är en helt nödvändig kamp, med chockdoktrinens förbannade jävla förutsägbarhet har branden redan lett till att inflytelserika DIY verkstäder och konstnärsboenden vräkts eller kastats ut. Men jag vill skriva om något annat, om att behöva kulturen och om att behöva den kulturella omständigheten. Om att behöva det mellanmänskliga, att tvingas erkänna att det är ett behov och inte ett nödvändigt ont som utgör subkulturerna vi lever i. Men jag måste nog fortsätta skriva mig bort för att komma dit. Det går kanske inte att flytta från sina problem, som det brukar sägas, men det går att nå en punkt där problemen till slut alltid ligger som ett moln av smog mellan dig och platsen du bor på. Jag hade kanske önskat mig bort förut, länge, men i början av 2000-talet började den känslan växa till ett behov, något som tryckte ihop hela min kropp. Varje gång det verkade som att det fanns en öppning, ett annat liv som uppenbarade sig någon annanstans, så var det som om Stockholm höll mig kvar med depressioner, sjukdomar som krävde uppmärksamhet, tillfälliga jobb som jag inte vågade tacka nej till eller män med vackra ögon som dumpade mig i nåt kök i Hornstull efter att vi ätit köttfärssås och spagetti. För varje år som gick blev hjulspåren djupare. Jag satt fast, slirade.
Men så: En öppning, en vän som ville att jag skulle hälsa på i San Francisco. Min läkare ville att jag skulle stanna kvar och se hur effekten av en ny medicin slog ut ”kanske bara ett år eller så”. Jag bad honom att dra. På något sätt växte idén till att jag skulle flytta till San Francisco. Jag hade inget visum och ingen särskilt seriös idé om hur det skulle gå till men jag hade en biljett för tre månader och ingen plan efter. Det var någon gång under första dygnet av den resan som jag träffade mannen med tishan och allt på något sorts komplicerat sätt föll på plats. Ett drygt år senare var vi gifta och på väg mot Berlin som då verkade vara den enda staden som ville ha oss (i USA var samkönade giftermål ännu inte erkända på federal nivå). Nästan ett decennium senare, tillbaka i San Francisco: Vi hade repat samma set i en månad när vi fick höra att spelningen var inställd. Jag var spytrött på låtarna och irriterad. Typiskt jävla DIY-trams. ”Lokalen var dubbelbokad”. Hur vore det om man kollade upp det innan man bjudit in halva Facebook? Jävla Ghost Ship. Några dagar senare annonserade Micah ut det nya datumet. Från Ghost Ship till Night Light. Spelningen gick bra. Jag kan känna mig så jävla ufo bland subkulturmänniskor som jag inte känner, men alla som var där, vi i banden, dj:s och en handfull andra, peppade varandra och hade en jävligt rolig kväll. Inte ens en skräckbetonad hemfärd från Oakland med någon som vi träffade på spelningen som bara kanske var nykter kunde grusa intrycket av att det var en bra första spelning med nya bandet och att det här var början på något jävligt kul. Dessutom ville Micah ge ut vår kassett som nästan var färdiginspelad. Jag delade en joint med Enrique innan jag gick hem med lite extra språng i stegen.
Varför gör man saker överhuvudtaget? Det är en fråga som nog de flesta tänker på ibland, men kanske ännu mer de som har anlag för depressioner och ångest. Och där familje- eller till och med parbildning räcker för en del, behöver vissa av oss starkare tobak. En annan värld är möjlig, brukade antiglobaliseringsvänstern påstå, och jag tror att det är där hela det subkulturella konceptet kommer in. Och även om det nog inte är många av oss som börjat räkna gråa hårstrån som tror att den där andra världen är inom räckhåll, så fortsätter drömmen om den att vara relevant, ännu mer för den som ibland tvekar på att livet i sin nuvarande form ens är värt att leva. De som bor i squats i Berlin, i konstnärskollektiv i Oakland eller polyamorösa kollektiv i Linköping reppar inte bara sig själv, de presenterar också en sorts livlina, en idé om att det går att bygga en bubbla av trivsamhet i ett människovidrigt samhälle. Att det finns andra människor som är lika jävla konstiga, deppiga, abstrakt tänkande som du är, det är en tanke som jag helt på allvar tror räddar liv. När vi flyttade till Berlin, trodde jag på något sätt att jag skulle kunna passivt uppleva en massa kultur och skriva om den. Bli en sån där fluga på väggen som jag inbillar mig att riktiga journalister och kulturskribenter är. Men jag har jag aldrig kunnat försörja mig på mitt skrivande utan anställning. Och ganska snart började jag tröttna på den kulturen som borde ha talat till mig. Jag ville måla om tavlan. Och Berlin hade ingenting emot det. Grindvaktsystemet var satt ur spel, då det fanns fler ställen än folk som vill gå på dem. Alltså: Det var väldigt låg tröskel för att sparka igång något eget. Dessutom fullt av människor som lockas av nya grejor, som längtar efter kontakt och sammanhang. Det blev som ett subkulturellt The Secret, allt som jag sände ut fick jag tillbaka i form av vänner och bekanta som gjorde fantastiska saker med musik och ord och bild. Jag gjorde fester och spelade skivor, spelade in musik med folk. Allt växte och blev en sorts självklar trygghet, en skyddande mur. Jag visste att det alltid fanns en fest eller spelning jag kunde gå på där jag kände tillräckligt många människor för att våga släppa ner axlarna. Efter några år var festerna och skivspelandet större del av mitt yrkesliv än skrivandet. Och alla omkring mig levde märkliga liv i marginalerna – det var inte något som i någon akut utsträckning där och då ens behövde försvaras. Har insett nu att det var där någon gång jag bottnade i mig själv, så där som ”man” gör runt 30. Jag fick någon sorts långsam uppenbarelse över vem jag var och vad jag behövde, som jag senare glömde bort men som gav en lite annan tyngd i fötterna. En stabilitet som inte kom från mediciner. För mig alltså. För han med Neurosis-tishan som var född och uppvuxen i Kalifornien blev vädret, mörkret, avståndet till gamla vänner för mycket. I filmer representerar subkulturen oftast en utvecklingsfas, ett puppstadie som en rollfigur går igenom för att komma ut som något förvandlat på andra sidan (en mor eller far, en bättre partner, en riktig vuxen). I slutänden behöver du inte cyberpunkargänget – ”cyberpunken fanns inom dig hela tiden”. Typ så.
Tänker att det var när jag var runt 25, några år innan jag stack till San Francisco, som ”alternativ” och ”subkulturell” började användas som skällsord inom vänstern. Vet inte om det sammanföll med att folk började klä sig som huliganer och kalla sig kommunister eller om det var en åldersgrej, men plötsligt var det töntigaste som fanns att inbilla sig att A) Ens livsstil var annorlunda än genomsnittets och B) Att detta hade någon som helst betydelse. Och det är klart att det finns en självgodhet i att bo i ett giftfritt kollektiv som bojkottar allt mellan himmel och jord och tävlar i vem som är mest woke. Dock skulle jag säga att det är en självgodhet som bleknar i jämförelse med den som följer med en färsk inbjudan till majoritetssamhället. Att kunna skaka på huvudet åt folk som undrar om det kommer att finnas veganmat på goa-rejvet för att man själv minsann ska göra något vuxen-korrekt den helgen som att gå på föräldramöte eller renovera uteplatsen i sommarstugan tycks en sann glädje för många forna subkulturalister som vuxit upp, gått vidare. De är fjärilar nu med fjärilsfamiljer och viktiga fjärilsåtaganden. Men innan det, när jag var tonåring och i de unga 20, härjade rejvkommissionen i Stockholms rejv och klubbvärld. ”We were arrested all the time”, brukar jag förklara när jag berättar om gamla dansminnen. Egentligen heter det ”medtagen för provtagning”, men det fanns liksom ingen frivilighet i det så jag brukar skita i den korrekta retoriken. En bra story är en bra story liksom. Men egentligen var ju rejvkommissionen en mardröm på en helt Phillip K Dicksk nivå: Unga skapar frizoner för att dansa och kramas till technomusik och makten svarar med att klä ut sig till rejvare och arrestera folk som tagit lite knark. Så fantastiskt dumt. Men det skapade en generation av rätt traumatiserade och paranoida klubbkids. Och vars ofta rätt oskyldiga festande gjorts till en jävla rättssak innan det knappt hunnit börja. Inte undra på att så många av oss sökte oss till Berlin, London och Amsterdam och allt vad det var. Det som skulle ha varit våra trygga rum i Stockholm, de rum som vi skulle ha att freaka ut i, var infekterade av makt och våld.
 
Vi flyttade från Berlin tillbaka till San Francisco. Sex år hade gått, och SF hade genomgått en brutal period av gentrifikation. Det var nu nästan omöjligt att betala hyra för en vanlig lägenhet, och många av våra vänner hade flyttat, till Oakland, LA eller längre bort. Jag gick pliktskyldigt på spelningar och fester. Noise-uppträdanden i små källare, dj-kvällar på dansklubbar. Ingenting kändes något. Det där avståndet mellan vad som pågick i hjärnan och vad kroppen upplevde var tillbaka. San Francisco och jag kämpade emot varandra. Alla mina gamla sociala nojor började komma tillbaka. Hela den där zen-känslan som jag inbillat mig i Berlin var som försvunnen. Ganska snart började jag förstå att det var tryggheten i subkulturen jag saknade. Att kunna luta sig emot en familjär massa. Falla bakåt och lita på att någon tar emot. Det var den känslan som gjorde det möjligt att finna nya upplevelser som tog en till nya nivåer, nytt pirr. Det finns en rak linje mellan att hitta en Velvet Underground-cd på Ekerö Bibliotek och att sitta på en bokstavlig jävla tron på en klubb i Berlin full med nakna människor och boffa lustgas direkt från en sodasifon. Eller rak, den kanske är krokig men den där förnimmelsen av något verkligare, ett vackrare skal mellan jaget och rummet, pirret i maggropen är detsamma. Det var tillintetgörande att inse hur beroende jag var av kulturen omkring mig, den som levde runt mig och som jag levde runt i Berlin. Den som möjliggjorde så mycket liv. Så mycket av det som jag trodde var jag, visade sig knappt existera utan ett samspel, utan speglar. Jag drog omkring lealös på San Franciscos gator som en skolkande tonåring och kände mig skeppsbruten. Utan någon som förstår ens betraktelser, någon som kan relatera till saker som jag relaterar till tynar jag bort, blir som ett tomglas, förbrukad. Motvilligt började jag acceptera att jag behövde göra fester, spela skivor, göra musik med andra människor för att vara hel. Och Bay Area-scenen var kanske kärvare att komma in i, men vad skulle jag annars göra – jag bodde ju här nu?
Samma kväll som Ghost Ship kommer att brinna upp står jag och Enrique och Manny och spelar skivor i en hattaffär. Den tredje julen i San Francisco närmar sig och jag börjar känna mig lite mer trygg här, lite mer hemma. Jag vill inte bo här för evigt, vet dessutom att jag inte kommer att ha råd, men jag har en sfär, egna fester, några vänner. Det går bra på affären, det är ett välgörenhetsgig för World Aids Day, de ber oss att stanna kvar. Vi blir fulla, orkar inte tänka på den där festen i Oakland som vi pratat om att åka till efteråt. Så är det ju alltid med döden. Full av fruktlösa ”tänk om”-övningar.
Under åren som har gått har jag långsamt börjat bygga upp den där trygga muren av människor som jag inte är rädd för igen. Nu följer vi i excel-ark som polisen lagt ut vilka som är bekräftat levande och vilka som saknas. Det börjar nästan direkt stå klart att nästan ingen som befunnit sig i rummet när branden startat klarat sig ut. Vi går på en inflyttningsfest som förvandlats till en sorts stödcirkel med discomusik. Folk gråter till ”Spacer Woman”. Dagarna efter börjar folk skriva öppet på Facebook, bilder och minnen. Jag skriver om han som kom och hängde med mig när jag käkade antibiotika och inte kunde dricka och kände mig som ett jävla offer på en technofestival. Om hon som jag pratat med om Sven Väth några veckor tidigare, på en annan välgörenhetsspelning där vi samlade pengar till en vän som skadat sig i en annan brand. Och om Micah som jag precis lärt känna, som redan gjort mitt liv bättre. Någon delar inlägget och dagen efter är delarna om Micah citerade i en lokal tidning, som citeras vidare i nationell press. Det ser så smutsigt ut, som om jag har kontaktat tidningen för att skvallra. Det är därför denna text inte handlar om de som dog. Deras historier förtjänar att berättas av närmare vänner; av familj, självvald och biologisk. Några dagar senare går vi mot en privat minnesstund för Micah. I en tunnel på vägen dit har någon skrivit ”Derick Ion is Guilty” med röd sprayfärg och intill gjort 36 streck, ett för varje person som dog när Ghost Ship brann till grunden. Om Ion, som drev Ghost Ship. Om hans eventuella skuld kommer det att fortsätta pratas, men för de flesta jag talat med känns det som en parentes. Micah bokade min och Enriques första livespelning några veckor tidigare. Den som skulle ha hållits på Ghost Ship. Med typ bara vi i banden, dj:s och en handfull andra där. Men Micah var sprudlande. Gav oss beröm och erbjöd sig att släppa vår kassett. Det är den korta snutten av hans historia som jag äger en del i. I dörren till baren där minnesstunden hålls säger dörrvakten att vi inte behöver visa leg ”Jag är bara här för att kolla att inte media kommer hit”.

Så, där upphör min berättelse. Men det finns såklart massor av andra texter, lokala och nationella, om detta, vilka de var, de unga kvinnorna och männen som dog.  Jag vill dock belysa att de utöver att vara individer som sjävklart berört andra individer under sin tid i livet, också var något annat, de var kreativ energi. De var blodet som flyter i våra sceners ådror, själva förutsättningen för konst, musik, kärlek och revolution. De var en massa av trygghet för hundratals andra personer, de var händer som tog emot oss när vi föll. De saknas oss inte bara som Cash, Micah, Johnny och Barrett, de saknas oss som att en hel skärva ur vår verklighet har upphört att existera. De saknas oss som musik som aldrig kommer att finnas, som festnätter som aldrig kommer att upplevas och som skratt som aldrig kommer att bullra ur våra magars djup. Efterspelet har varit en sällan skådad uppvisning i sammanhållning, solidaritet, att mötas på olika nivåer. Deppon, konstnärer och andra trassliga personer är så jävla bra på döden. Som i Buffy, ” death is your gift”, hela den grejen. Varenda spelning är insamling och minnesstund fortfarande. Vi har alla sett varandra gråta nu, det går inte att ta tillbaka. Vi söker oss till trygga rum, rum där folk förstår hur vi uppfattar oss själva. Där vi slipper bli ifrågasatta för vår själva person. Trygga rum. Tryggheter som tas helt för givna. Att slippa förklara för främlingar varför man ser ut som man gör. Att bli kallad sitt valda namn. Att inte få en smäll. Att inte brinna upp för att man älskar musik. Det finns ingen rättvisa i tragedier, ingen sensmoral som rättfärdigar att unga människor dör. Men den energin som de som vi förlorade i branden genererade, kommer att fortsätta att strömma genom de samhällen i samhällena som vi skapar för att överleva, långt efter att också vi är försvunna.
Text: Tomas Hemstad, Ill: Hanna Gustavsson