Logotyp

SKRÄCK & ÄCKEL I LINKÖPING

2017-03-11 | Texter

Johannes Nilsson missbrukar Länsstyrelsen Östergötlands narkotikakonferens

Haschet var min ingång till knarket. När jag upptäckte hur milt och stillsamt det fruktade haschruset faktiskt var jämfört med den juridiskt och socialt accepterade fyllan bestämde jag mig på stående fot för att jag skulle pröva exakt alla droger som finns. I den statliga propaganda som dominerade det offentliga rummet på den tiden gjordes nämligen ingen större skillnad mellan lättare droger som cannabis och tyngre som heroin. Knark var knark och om du gav efter för grupptrycket från Moppe-Ronny var risken stor att du fick en psykos och kastade dig ut från närmsta balkong. Så när jag väl passerat inkörsporten och insett den överdrivna hysterin kunde jag ju lika gärna avnjuta den narkotiska upplevelsens fullständiga palett.

Sverige var dock ett helt annat land år 1991 än det är idag. Filmer censurerades, nyheter förmedlades i myndig ton av en anständig press och värderelativism vädrades uteslutande på sällan lästa kultursidor. Sverige var en trygg, grå och auktoritär betongkoloss, där knarkandet fortfarande kunde utgöra en upprorshandling, och antalet olika droger att pröva var överblickbart.

Min resa till narkotikakonferensen i Linköping i november 2015 blir på sätt och vis ett slags resa tillbaka till den tiden. Redan konferenslokalen är ett stycke klassiskt betongsosseri av den sort som starka män i större kommuner gärna driver fram som monument över sig själva, från Lennart Holmlunds Umeå till Ilmar Reepalus Malmö, där i princip halva staden numera tjänstgör som vittnesmål för evigheten om Reepalus härlighet och prakt. Den restriktiva inställningen präglar programmet, till den grad att Allan Rubin, mannen bakom 80-tals-klassiker som Inget är som drogen – Hasch, anarki och kaos hotar oss alla, ursprungligen skulle hålla ett föredrag, men tyvärr lyckades PK-media dreva bort honom från programmet. Kulturmarxister har alldeles för lite humor. Men det är ju onekligen talande för samtiden att Allan Rubin blivit politiskt inkorrekt.

Av utseendena att döma består åhörarna framförallt av snutar, föredettingar och socialarbetare. Känslan av ett knarkmotståndets trygga rum förstärks av presentatören, som börjar med att – efter välkänt logiskt mönster – konstatera att ”87 procent [sic!] av ungdomarna i Linköping aldrig använt narkotika”. När hon går igenom kommande attraktioner förbigås Allan Rubins inställda föredrag med tystnad. Dock utlovas lite tips om helt nya preparat under den toxikologiska föreläsningen, och det ska ju bli mycket intressant. I och med att det är tio år sedan jag var med i gejmet på allvar är jag säkert lika off som resten av publiken.

INLEDER GÖR ULF från Centralförbundet för Alkohol och Narkotikaupplysning (CAN) som börjar med att poängtera att CAN inte tar ”drogpolitisk ställning”, utan att han bara är här för att redovisa statistik. Som Hans Rosling eller Tino Sanandaji, typ. Statistiken i fråga pekar dock i nästan alla avseenden åt helt fel håll, i alla fall ur det restriktiva perspektivet: beslagen av allt utom heroin och amfetamin har ökat, detsamma gäller antalet avlidna, antalet misstänkta för brott, och andelen yngre som misstänks för brott, med en exponentiell ökningskurva från 2013. Det enda som verkar sjunka är ungas riskbedömning när det gäller cannabis samt gatupriserna på droger, även om jag ställer mig frågande till det påstådda gatupriset på rökat. 70 spänn grammet? Vad har han ramlat på för kran? Sådana priser har jag inte sett sedan sekelskiftet. Eller är hundra kronor grammet att betrakta som ett Stockholmspris, ett extra påslag som följer boprisindex?

Sen blir det alltså knarknytt med en toxikolog från rättsmedicinalverket, som börjar med en stapelgraf som visar på den explosiva utvecklingen av RC-droger sedan tidigt 00-tal, alltså från ungefär den tid då jag själv gav upp alla ambitioner att uppnå komplett samling, ett projekt som vore fullständigt hopplöst numera. Att ens försöka testa allt som finns idag skulle kräva ett helt team som arbetade på heltid, under konstant läkarövervakning. På min tid var tryptaminer – alltså hallucinogener – den överlägset mest populära RC-sorten, idag finns hela paletten representerad i riklig mängd, med ökad risk för liv och lem framförallt när det gäller opiater och centralstimulanter, som den så kallade ”kannibaldrogen” MDPV, som nådde världsberömmelse när en brukare i Miami tuggade i sig en hemlös mans ansikte.

Vi bjuds faktiskt på ett ”knäppt klipp” av en MDPV-påverkad man som enligt uppgift rammat en bil och ett hus och nu ligger och sprattlar förvirrat på en parkeringsplats, och jag kan på något sätt ändå inte låta bli att imponeras en smula av den hängivenhet vissa ännu ägnar den ädla konsten att balla ur. Men jag antar att det är åldersbetingat, och att det kanske var tur att jag föddes fem år senare. Vem vet vilka hjärnskador jag ådragit mig om jag varit fem år yngre, och kastat mig in i 2006 års drogscen med samma blåögda entusiasm som jag ägnade sekelskiftets ecstasyvåg? Vem vet vilka ansikten jag förtärt?

En som var ute betydligt tidigare än jag, och dessutom var bra mycket grundligare, var kemisten och författaren Alexander Shulgin, som upptäckte och prövade över 230 psykoaktiva substanser, och dokumenterade deras effekter och recept i boken PHIKAL, som toxikologen låter vandra runt i publiken.

Faktum är att de flesta ”RC-droger” jag hann testa innan jag gav upp redan ingick i Shulgins arsenal, som till exempel 2-CB som dyker upp när jag slår upp boken på måfå. Men jag var ju bara en odräglig ung hipster som jagade kickar med ett tattigt författarskap som ursäkt, medan Alexander Shulgin faktiskt syntetiserade de flesta droger han prövade. Kan du koka ditt eget badsalt så är det bara att köra på, är min mogna inställning till det hela och toxikologen verkar faktiskt hålla med i viss mån, när han vidhåller att han faktiskt träffat Shulgin som verkade mycket ”kunnig och intelligent”. Problemet verkar vara att dagens RC- skapare inte tar samma ansvar som Shulgin. Ta till exempel bromo, eller ”dragonfly”, en RC-drog som dansade en sommar tills media fläkte upp dödsfall och gorebilder av fingrar som ramlat av på grund av droginducerad kärlkramp. Den såldes knappast av two-finger-Pete nere i hamnen.

Det grundläggande problemet är förstås narkotikalagstiftningen, som driver fram utvecklingen av ständigt nya RC-droger. Må vara att cannabis, amfetamin, kokain och heroin har en hel del klart otrevliga effekter: de förändrar personligheten, i regel till det sämre, de är beroendeframkallande och i heroinets fall kan de leda till dödsfall. Men de har trots allt prövats på hundratusentals frivilliga testpersoner, som trots allt funnit dem värda sina risker. RC-drogernas enda försäljningsargument är deras (tillfälliga) laglighet, som inte har någonting att göra med deras positiva eller negativa effekter.

De lagliga drogerna är i många fall betydligt farligare än de olagliga, och först till kvarn tar största risken. Jag är kanske inte den som sätter min fullständiga lit till den fria marknaden i vanliga fall, men här kan man verkligen tala om en osund förvridning av marknadskrafterna.

Utan att bli direkt explicit antyder föreläsaren problematiken när han kommer in på Spice, förra höstens populära dödsdrog, som var en direkt konsekvens av den amerikanska ”federal analog act”, som innebar att droger som var ”kemiskt likartade” redan förbjudna droger också skulle betraktas som förbjudna. En rimlig reaktion på RC-problematiken, kan man tycka. Outlaw-kemisterna svarade dock med allt djärvare experiment, vilket ledde till de oväntade bie ekter, exempelvis plötslig död, som kvällspressen rapporterade om hösten 2014.

Ni får ursäkta om jag inte flamsat till det på ett tag, men den här föreläsningen är verkligen intressant på riktigt. Visste ni till exempel att Spicevågens många dödsfall förmodligen var en statistisk illusion, som berodde på att rättstoxikologerna 2014 fick tillgång till förbättrade metoder för att spåra rester av Spice? Folk dog antagligen i samma grad av Spice tidigare, utan att det syntes i protokollen, samtidigt som många av de rapporterade dödsfallen helt enkelt handlade om lik som hade spår av Spice i kroppen. Han använder till och med uttrycket ”skrämselpropaganda”, vilket känns lite som att heila i synagogan.

Okej, det kanske inte kom som en direkt chock att kvällspressen föredrar panik och hysteri framför nykter statistisk analys, men jag sitter i alla fall och antecknar så pennan glöder när han beskriver senaste julhelgens ”Superman”-epidemi, där sju personer dog mellan jul och nyår, en per dag. Och de som- nade inte heller stillsamt in, utan avled på grund av multiorgansvikt efter febertoppar upp till 42 grader. ”Superman”-pillret var väl känt inom toxikologiska kretsar redan före det svenska julutbrottet, sedan ett antal dödsfall på kontinenten. Till skillnad från vanliga ecstasypiller, som främst innehål- ler MDMA, består ”Superman”-pillret av PMMA, en drog som syntetiserades redan på 50-talet.

Anledningen till att PMMA överhuvudtaget produceras är inte att det finns en efterfrågan på en sämre variant av MDMA med dödliga bieffekter, utan för att myndigheterna i framförallt Thailand lyckats strypa tillgången på safron, en viktig ingrediens i MDMA-produktionen. I brist på safron började många ecstasyproducenter använda oljan från anisfrö i sin produktion. Problemet var att slutprodukten inte blev MDMA utan analogen PMMA, som trycktes upp i piller med det populära superman-motivet som så småningom spreds på Stockholms illegala marknad. Det sista togs inte ens upp på föreläsningen, utan är vad jag googlat mig fram till i efterhand vid författandet av denna text, men så är det ju med intressant kunskap, den lockar en att gräva djupare.

EFTER DENNA MYCKET kunniga och intresseväckande föreläsning övergår det dock i buskis i form av en föreläsning om medicinsk marijuana av en överläkare vars mun snörps i förakt varje gång hon spottar ur sig ord som ”cannabis”, ”hasch”, ”medicin” och ”patient” med sådan kraft att de ironiska citations-tecknen nästan blir synliga. Men först får vi en snabb genomgång av grundläggande cannabisfakta, där den där ”cannabisoljan” som man ska ”droppa på en cigarett” bland annat tas upp. Jag har rökt olika varianter av cannabis i över tjugo år på tre kontinenter, men någon cannabisolja har jag fortfarande aldrig stött på annat än i drogfientlig litteratur. Men det klart, med tanke på att hasch är lika stort som SD i Linköping, med ett gatupris nere på 70 kronor grammet, så vadar väl Linköpingskidsen fram i ett överflöd av cannabisolja. Därefter fortsätter hon att bocka av punkter från den klassiska anti-haschlitteraturen som till exempel ”hasch-psykos”, för brukare även känt som ett ”rus”.

Hon har dock ett par poänger, som skulle gå fram bättre om hon lade lite band på sin inre Siewert Öholm: det primära syftet med medicinsk marijuana är givetvis inte medicinskt, utan ett sätt att legalisera marijuana bakvägen, en strategi som utnyttjar det privatiserade amerikanska sjukvårdssystemets inneboende korruption. Hon erkänner vissa positiva effekter mot smärta, illamående, aptitlöshet och spasticitet, men menar att det i samtliga fall finns mer effektiva läkemedel att tillgå. Men den typiska marijuana-patienten är förstås ändå inte särskilt intresserad av läkemedel. Hen vill röka marijuana, vilket är det sämsta tänkbara sättet för att administrera ett läkemedel då det innebär problem med dosering, ökad risk för cancer och så vidare, vilket illustreras med en gatubild på ett typiskt marijuanaapotek, en vulgär headshop där en slacker med kläderna fulla av stiliserade gröna löv står och delar ut reklamblad till förbipasserande. En bild som kan vara värd att ha i åtanke när den penningstarka knarklobbyn skamlöst utnyttjar kroniskt sjuka och handikappade för att driva igenom sin agenda.

Under frågestunden måste jag sätta mig på händerna. Jag är här för att iaktta, inte att tjafsa. En god naturforskare sjasar ju inte iväg sjakalerna från den skadade elefantungen, och jag ställer inte heller den brännande frågan om vilka som ligger bakom den där knarklobbyn hon pratar om. Kartellerna har ju allt att förlora på en legalisering. Om det nu är så suspekt att överhuvudtaget tjäna pengar borde det väl vara oetiskt av läkemedelsföretag att börsnotera verksamheten?

Inför nästa talare blir det till att lägga ännu mera tyngd på händerna, då en av den svenska linjens förkämpar inför nästa års FN-möte om narkotika är här för lite pepp, och bollen läggs ju ideligen upp på straffpunkten. För även om hon inledningsvis förklarar att Sverige för en självständig narkotikapolitik, så är det ju onekligen besvärande att våra allierade i frågan är länder som Ryssland, Pakistan, Iran och Indonesien, medan vi har USA, Kanada, större delen av Sydamerika och i stort sett hela EU emot oss.

Taktiken blir att sära på sammanhang, så att våra tveksamma allierade nämns i förbifarten, utan att sättas i samband med den svenska linjen, medan motståndarna enbart nämns som enskilda fall i form av USA, Uruguay och Mexico. Kanada, vars nye premiärminister vann valet på att utlova en legalisering av cannabis, nämns inte alls, inte heller att i stort sett hela EU står för en mer liberal linje.

Men det finns en gräns för hur glänsande en skitkorv kan poleras. Grundtonen är defensiv och pessimistisk. Vid det förra mötet, som ägde rum på nittiotalet, var signalen tydlig: ”vi vill inte ha narkotika”. Idag höjs röster, till och med från vissa länder (betonas), som vänder sig mot vad man uppfattar som alltför repressiva metoder i bekämpningen av narkotika. Men det är värt att understryka att kritiken framförallt kommer från ideologer, tankesmedjor, NGO:s och olika kändisar, och även om Sverige naturligtvis tar kritiken mot de övergrepp mot mänskliga rättigheter som begåtts på allvar så kommer vi driva linjen att hälsa också är en mänsklig rättighet.

När det gäller vissa länder som Mexico är det dessutom på så vis att landet i princip styrs av kartellerna nuförtiden. Ännu en antydan om den bisarra konspirationsteorin att drogkarteller ligger bakom legaliserings- vågen, en idé som enbart är logisk om man utgår från att drogkartellerna inte är särskilt intresserade av profit, utan främst drivs av viljan att sprida hasch, anarki och kaos. Man kan ju alltid hoppas att hon vädrar idén på den där konferensen. Att göra bort sig internationellt har ju blivit något av en svensk paradgren, och vad jag vet har vi inte förolämpat någon sydamerikansk nation på ett tag.

Under den följande frågestunden reser sig en föredetting som ser ut och låter som en typisk KRIS-aktivist och ifrågasätter ilsket att regeringen tydligen för en dialog med Svenska Brukarföreningen i denna fråga, då det är en oblyg lobbyorganisation för narkomaner. Här märks det att talaren blir lite trängd mellan den restriktiva linjen och det intersektionella paradigmet, ett dilemma som gäller för hela narkotikafrågan: liksom när det gäller exempelvis transsexuella eller rasifierade är det ju aktiva brukare som äger själva frågan. Men hon lyckas till slut slingra sig ur frågan på klassiskt vis, genom att klargöra att man för en dialog med många grupper.

NÄSTA FÖRELÄSARE presenteras som en prisbelönt forskare. Priset har han fått av organisationen ECAD, en sammanslutning av Europeiska städer som aktivt motarbetar narkotika och alla liberaliseringssträvanden. En googling visar dessutom att ECAD nansierade Allan Rubins senaste skrift om ”Hundra haschrelaterade våldsdåd” (hej viralsidesrubrik!) som han ursprungligen skulle föreläsa om på plats. Forskaren ser faktiskt lite besvärad ut, och understryker även han att han inte är här för att ta politisk ställning. På något sätt påminner dock dessa ständiga försäkringar om politisk neutralitet om de gamla kommunistdiktaturernas förtjusning i ordet ”demokratisk”, eller meningar som börjar med att påpeka att man ”inte är rasist”.

Föreläsningen inleds med en snabb översikt av hur hjärnan fungerar, där det bland annat konstateras att framloben utvecklas ända upp till 25-årsåldern, vilket innebär att min framlob ännu var stadd i utveckling under den tid då jag tog som allra mest droger. Ännu mera träffad känner jag mig när han tar upp de delar av psyket som tar mest skada av drogbruk under den perioden: impulskontroll, framtidsplanering, motstånd mot frestelser. Alla hör de till mina sämsta områden.

Ännu jobbigare är den följande grafen, som visar att min hjärna är på sin absoluta topp just nu, kring 40 års ålder, samtidigt som förmågan till nytänkande är som störst i åldern 25 till 30 år, en tid jag pissade bort på krogen och framför teven med en joint. Han påpekar det absurda i att många experimenterar med droger under dessa år, då det ur hjärnans perspektiv skulle vara betydligt bättre att ta droger mot livets slut istället, ett förslag som drar ned en rejäl skrattsalva men faktiskt är något som praktiseras i Indien, där de unga männen satt och meckade piporna åt sina farsor.

Medan föreläsningen fortskrider har jag svårt att behålla fokus, besvärad som jag är av tankarna på vad jag kunde ha blivit om jag ägnat framloben åt litteratur snarare än droger. Vilka banbrytande verk hade jag författat mellan 25 och 30? Vilket moget mästerverk hade jag arbetat på idag? Hur mycket lägre IQ har jag fått? Jag menar, det är en sak att nyfiket undersöka olika droger, men det var ju inte så att jag nöjde mig med ett eller annat ecstasyrus, utan jag tog det säkert hundratalet gånger inom loppet av några år. Jag var snarare en partypundare än Ernst Jünger, och som vi redan konstaterat var jag långt ifrån en Shulgin.

Så innebär inte denna insikt att jag har ett ansvar här? Är det inte dags för mig att ansluta mig till gruppen, att omfamna den fullständigt opolitiska sloganen som står skriven på duken, ”var rädd om hjärnan
– legalisering är ingen lösning”, och kanske börja föreläsa på skolor om hur drogerna förstörde mitt författarskap?

Men så fort jag kommer ut i den tillnyktrande oktoberluften inser jag att det enda som är värre än en rockmytsskadad kulturman som romantiserar sitt missbruk är en före detta rockmytsskadad kulturman som likt Augustinus står och skrävlar om sina synder för att avsluta med att fördöma alla som vill ha lika roligt själva. Jag har gjort mina misstag, och hade tidvis jävligt kul på vägen. Det är helt och hållet upp till ungdomen att göra sina egna.

Text: Johannes Nilsson Ill: Hanna Petterson


GALAGO #126

Nytt nummer ute! Köp den i butiken eller prenumerera!

Läs mer...

Ny bok

Wage Slaves.
En berättelse om facklig kamp när du är en av de som står utanför samhället. Men också om resan in i en ny värld.

Läs mer...

Prenumerera

Bra journalistik kostar - men det gör Galago också.

Galago är något av det finaste en människa kan unna sig själv eller någon i sin omvärld. Och vet du? Tecknar du en prenumeration på Galago så får en hel del extra saker också...

Kolla här...

Fråga liberalen

Maila era frågor till fragaliberalen@gmail.com