Logotyp

Min egen blicks fängelse

2017-10-04 | Texter

Wilhelmina Tmi Marshall upplever SVT:s höstpremiärer med alla fem sinnena.

Få saker är enligt mig lika plågsamma som att:

1) titta på tv och 2) umgås med folk jag inte gillar.

Så vad i helvete gör jag här, inklämd mellan Henrik Schyffert och Jan Helin, inkapslad i deras gubb-pruttar, på en pressträff för SVT:s kommande höstbonanza?

Ja, givetvis beror det på spriten.

Efter en heldag (och en hel box vitt) i solen tackade jag ja till att vara Galagos utsända reporter på SVT:s stora höstpressträff, och det var först dagen efter när jag vaknade på min polares soffa, osande av dåliga beslut och förlorad värdighet, som jag insåg vad jag faktiskt gett mig in på. Ett jobb som skulle innebära mingel. M i n g e l. Den i mina ögon värsta sortens umgänge. Att kallprata, speciellt med folk man inte har något som helst gemensamt med (utöver möjligen likvärdigt kromosomantal) måste för mig närmast liknas med att en flygrädd person sugs ut genom flygplansfönstret rakt in i en jetmotor, strimlas till köttfärsslamsor och sedan strösslas ut över Indiska oceanen.

Den enda information jag i förväg hade fått angående detta evenemang var att det var en pressträff anordnad av SVT där höstens och vinterns nyproduktioner skulle presenteras. En bunt namn på medverkande personer fanns med i utskicket, av vilka jag kände igen kanske hälften. Jag har de senaste tre-fyra åren fullständigt slutat att titta på tv, så några hastiga googlesökningar var nödvändiga för att jag i alla fall skulle kunna intala mig själv att jag hade någorlunda koll på läget. Min research bestod med andra ord av att natten före showdown halvslött googla vilka Anki Larsson och Doreen Månsson är (Nöjesguiden, jag fyller alla era anställningskrav!).

När jag morgonen därpå stiger in i tv-huset på Gärdet är det med samma labila självsäkerhet som den där bilden på en själaglad golden retriever, sittande i förarsätet på en pickup truck, prydd av texten ”I have no idea what I’m doing”. Jag sitter i foajén och sippar på mitt kaffe i väntan på att hela cirkusen ska dra igång, och tittar på människorna som går förbi mig. Minns ni den där leken man brukade göra som barn, när man vek ihop ett A4-papper flera gånger och ritade ett huvud på det, vek undan sitt alster för att sedan skicka papperet vidare till personen bredvid sig som i sin tur ritade en torso på det och så vidare tills man vecklade ut papperet och hade en hel person framför sig som såg helt jävla störd ut? Minns ni den leken? För så ser de flesta av männen ut i tv-husets foajé. Det kan omöjligen vara så svårt att klä på sig ordentligt som de här karlarna får det att framstå som; varför har ingen ännu infört spöstraff för kombinationen av fedora, illasittande kavaj och t-shirt från Dressman? Hur kan dessa män komma undan med att klä sig så hiskeligt när kvinnorna i entrén å andra sidan är riktigt tjusiga? Långt Hollywoodfrusvall, klackar så höga att din lokala sexarbetare skulle vara imponerad samt eleganta kläder i tjackade, starka kulörer. Inte för att Anna Wintour någonsin kommer att ringa upp och personligen tacka mig för mitt oklanderliga bidrag till en vackrare värld, så vem är jag att döma egentligen… men herrefuckinggud. Skärpning, mediamän.

I den orimligt långsamma kön till säkerhetskontrollen hamnar jag bakom en kortväxt, högljudd man med flamboyant framtoning och gäll stämma. Den högljudda mannen visar sig vara journalist och klagar på hur ”jävla sjukt” det är att vi i pressen som är ackrediterade minsann måste stå i kö som boskap och bli muddrade för att få access till dagens event, medan de SVT-anställda bara kan valsa rakt in publicservicehögborgen utan den minsta misstanke om att vara en ny skobombare eller han den där holländska galningen som förföljde Agnetha Fältskog. Den högljudde kortväxte är klädd i shorts och har sin keps på sned, och jag börjar undra var Ingamay Hörnberg håller hus. Visst att Skurt borde vara över 30 bast vid det här laget, men han kan väl knappast anses vara frisk nog att vandra runt utan sin förmyndare på det här viset?

När jag äntligen blir insläppt i the Fort Knox of svensk tv är det tydligen dags för frukostbuffé. Inte undra på att det kryllar av folk på sådana här events om det vankas käk. Fan, man borde kanske häcka på mediamingel oftare? Gordon Gekko var uppenbarligen helt ute och cyklade angående gratismaten, och min inre gam jublar över det uppdukade buffébordet framför mig. Jag glömmer aldrig den gången jag såg en känd svensk musikjournalist smyga ner tre stycken gigantiska wraps i sin väska på något menlöst DN-mingel han dj:ade på. ”Mat imorgon till ungarna”, ursäktade han sig med. Där och då kände jag att någonting är trasigt i Sverige 2017 när överbetalda mediearbetande innerstadsbor är nödgade att inte bara hora ut sig på stela after work-mingel för brödfödan utan dessutom stoppa ner den kladdiga brödfödan bland sin undermåliga dj-utrustning.

Men jag är frälst nu. Jag roffar åt mig en smörgås och ett glas juice och blickar ut över studion där pressträffen snart ska äga rum för att hitta ett lämpligt ställe att sätta mig på. Ser att Skurt satt sig allra längst fram på stolarna som står uppställda på studiogolvet. I ett försök att vara strategisk (samt befinna mig så långt ifrån Skurt som möjligt) sätter jag mig på läktaren längre bak i studion. Man känner sig oerhört töntig när man väljer en specifik plats på en helt tom läktare, och efter att diskret ha bytt plats två gånger slår jag mig ned längst ut på en av raderna. ”Perfekt”, tänker jag. Därifrån har jag full uppsyn över precis hela studion och alla journalister som nu väller in genom den hangarliknande dörröppningen, och jag är oerhört nöjd med att ha funnit en sådan optimal plats för observation, mitt alldeles egna Panopticon. Studion börjar fyllas på av fler och fler människor. Ett gäng medelålders män som alla ser likadana ut slår sig ned på raden framför mig, och ytterligare en man klämmer sig förbi min plats och sätter sig med fyra stolars mellanrum från mig. Jag tycker ändå att jag ryckt upp mig hyggligt och ser dagen till ära rätt fräsch ut, men i den där mannens/klonens ögon är jag väl bara ännu ett i raden av nyduschade pissluder på pressträff som man inte vill sitta bredvid. De identiska männen börjar passionerat prata om vilka olika mountainbikemärken de föredrar och jag drabbas av sådan akut uttråkning att precis alla andra samtalsämnen i hela världen ter sig mer intressanta än just det. Plötsligt öppnas en dold ingång direkt till höger om mig, och det är nu det händer. Ögonblicket vi anonyma gråsuggor väntat på. Kändisarna kommer. Likt egyptiska gräshoppor väller de högljutt in och sprider ut sig runtomkring mig på läktaren. ”Fuck my life”, tänker jag när jag inser att min perfekta observationspunkt med ens förvandlats till min egen blicks fängelse. Hur ska jag smygspana nu när jag hamnat mitt i smeten!? Hela studion fylls av ett ivrigt sorl när den svenska SVT-eliten ska hitta en sittplats, och samtidigt som den gravidmagade Carolina Klüft går uppför läktartrappan intill knackar Henrik Schyffert mig på axeln. Han vill komma och sätta sig på den tomma stolen bredvid mig och har uppenbarligen, till skillnad från de klonade mediamännen, inga problem med nyduschade pissluder. Det hedrar honom. Jag erkänner för honom att jag har extrem ångest över att befinna mig i ett sådant här sammanhang, och det känns med ens lite bättre när han säger att han också hatar det här. Att någon faktiskt kan tycka att den här sammankomsten är trevlig tyder på extrem otillräknelighet. Skurt älskar säkert detta med andra ord.

Har ni någonsin legat sömnlösa och funderat på vilka som är SVT:s motsvarighet till de där störiga och högljutt tuggummituggande lågliven man hade i sin högstadieklass? Say no more, fam. Lotta Lundgren, Erik Haag och Kakan Hermansson kommer in genom den hemliga sidodörren och sprider sådan oerhört pubertal wöööööh-stämning att jag är övertygad om att de, fastän klockan bara är nio på morgonen, är pissfulla på Vodkabilens finaste flaskor och antagligen precis blivit av med oskulden i någon buske ute på Gärdet. I want whatever they’re having. Det är ändå lite uppfriskande med detta trams från Historieätarhörnan snett bredvid mig, då resten av SVT:s crème de la crème i studion är pinne-iröven-stela och nedtonade. Det är nästan så att jag önskar att alla närvarande (förutom Carolina Klüft med sin gravidmage vill säga) var lika fylleflamsiga; om det är något som skulle kunna lätta upp den här tillställningen vore det ifall Micke Leijnegard kallade någon för hora och visade kuken.

SVT:s vd Hanna Stjärne och programdirektören Jan Helin kliver fram och presenterar sin vision för höstens programutbud. Det pratas storslaget om public service som ett integrationsprojekt där alla i Sverige ska med, och ett stort fokus ska enligt Stjärne ligga på att utmana tittarna genom att spräcka de desinformations- och filterbubblor vi sägs leva och frodas i. Wu Tang is for the children, och SVT is for everybody. Gott så. Som jag nämnde tidigare har jag helt slutat att titta på tv. Är det inte märkligt hur man kan ha tillgång till hundratals kanaler, men ändå aldrig hitta något vettigt att faktiskt titta på? När jag hemma zappar mig igenom det enorma kanalutbudet översköljs jag ständigt av en sådan existentiell ångest att jag önskar att valfri världsledare bara kunde släppa sargen, trycka på den där förbannade knappen och låta de interkontinentala ballistiska missilerna rock my fucking world. Jag lever hellre resten av mitt liv med akut strålsjuka i en post-apokalyptisk Mad Max-tillvaro än ännu en dag i Doobidoo-samhället. Vem bryr sig om vad för skrot en snedknullad first amendment-supporter lyckas rota fram i ett förråd, eller vad för skitdispyt som skördar sitt 138:e mordoffermiffo i Fjällbacka?

Spontant känner jag att den här pressträffens hjärntvätt inte kommer att kunna ompröva mina känslor inför TV-tittande. SVT får fan steppa upp sitt game litegrann, mindre klipp på Ulla Skoog som någon övervintrad frisjälshippie på västkusten och mer av Ludovicometoden om jag ska lyckas bli övertygad av detta. När första trailern börjar rulla på den stora skärmen kommer Jan Helin och sätter sig i trappan bredvid mig. Här sitter jag alltså, axel mot axel med Schyffert och Helin samtidigt som en allt starkare lukt av fis når mina näsborrar, och tyst ifrågasätter jag vartenda beslut i mitt liv som lett fram till det här ögonblicket. This is my nightmare, this is my hell.

Om ni mot all förmodan oroat er över hur tv-tablån i SVT kommer att se ut i höst kan ni vara lugna: absolut ingenting nytt under solen presenteras på den här pressträffen. Skrikiga matprogram, präster som dejtar, inkvoterade samer, kändisar som umgås med andra kändisar på någon skärgårdsö… jag ska inte tråka ut er med detaljer. Är ni lagda åt självskadehållet kan ni ju alltid spana in utbudet på egen hand. Det säger rätt mycket om hur intressanta höstens produktioner är när den trailer som river av mest skratt är en serie om överviktiga hundar, ett ”Biggest Loser” fast istället för tjocka människor är det tjocka mopsar. Fat shaming har aldrig känts mer kittlande. När tonerna till den sista trailerns vinjett tystnat i den pruttluktande tv-studion börjar alla i församlingen plötsligt resa på sig och gå ner på studiogolvet. Det är dags för momentet som innebär mingel, och panikartat bläddrar jag igenom mina tafatta anteckningar i jakt på någonting av värde som kan omformuleras till en intervjufråga. En ny beundran för sportjournalister börjar blomma i mitt hjärta, vilken ädel konstform de faktiskt sysslar med: att skapa frågor om totalt meningslösa händelser och fenomen. Medan jag står och försöker frammana min inre Patrick Ekwall rycker en pr-människa från SVT tag i mig och undrar hetsigt vem jag vill prata med. Jag blir framknuffad (och presenterad som ”Wilhelmina från ungdomstidningen Galago”) till Ann-Marie Rauer som i sitt nya program ska träffa svenska kändisar som både jobbar och ligger med varandra. Jag frågar om inte det här är precis samma programidé som TV4 hade för något år sedan, då Niklas och Jenny Strömstedt åkte runt och hängde med kändisar som var kära i varandra? Det blir dålig stämning och Rauer säger att hon själv inte sett just det programmet, men att tja det är ju lite exakt samma koncept… Schyffert som står bredvid Rauer får en komplimang för att han ser smal ut, ”är det köttbristen?” frågar personen och syftar på Schyfferts nya serie om köttkonsumtion där han testar den ack så hippa vegantrenden och typ har en gris som husdjur. ”Nä, jag har en ung tjej”, svarar han, och en rysning går längs hela min ryggrad då allt jag ser framför mig är Pastor Hannes pulserande megakuk i ett par alldeles för trånga chinos.

Nästa person jag blir framknuffad till (”Du är från Gaffa, va?”) är Kodjo Akolor vars nya program verkar vara en exakt kopia av TV4:s ”Så mycket  bättre”, men istället för att en massa avdankade kändisar sitter runt ett matbord och runkar av varandra innan de sjunger mediokra covers är det nu olika etniska artister som lägger sin touch på svenska klassiker. En egyptisk cover av en Bo Kaspers Orkester-hit kan inte bli annat än en helfestlig succé, spenderandet av tv-licenspengar har aldrig känts mer befogat.  Den fråga jag ställer till varenda en jag pratar med på den här pressträffen är till vem den här serien riktar sig, och jag får samma svar av samtliga: alla. Alla kan se allt och relatera till allt och finna allt tänkvärt. Är det inte det här som är problemet med, tja, det mesta som SVT visar och som gör att de flesta människor jag känner har övergett traditionell tv till förmån för Netflix? Att göra alla nöjda hela tiden är ju fan omöjligt, min 14-åriga systerdotter gillar inte det som min 88-åriga mormor vill se på, medan jag å tredje sidan tycker att bägges smak är ett hån mot människan som art. Det är bortom mitt förstånd hur man då väljer att satsa så brett att man tappar all form av kvalitet och originalitet. Sossefieringen av tv-mediet har gått för långt, alla måste inte med alltid.

Pressträffen börjar lida mot sitt slut och jag känner mig prick lika bortkommen som när den startade. Min inre Patrik Ekwall var en no show, och i mitt anteckningsblock finns bara nerskrivet de plattityder jag med våld lyckats klämma fram om hur fantastiska de olika inspelningarna varit. Jag är med andra ord förberedd på de mentala hemorrojderna som kommer att hemsöka min hjärna i fler veckor efter den här vidriga mingelsessionen, men min KBT-terapeut kommer i alla fall att bli imponerad. En presskvinna rycker ännu en gång tag i mig och säger ”Grotescogänget ska strax gå, vill du prata med dem?” Egentligen vill jag mest lämna TV-huset för gott och åka tillbaka till mitt vanliga jobb (väljer faktiskt att hellre torka bajs och läsa sagor än att befinna mig i samma rum som Edward Blom orerande om sin nya kalkon till matlagningsprogram), men vafan. Jag svarar att ja okej det vill jag väl, och den ärtiga presskvinnan valsar iväg för att säga till humor-gruppen att de har en sista journalist kvar att beta av innan de får lämna studion. Jag tar fram mitt block och försöker frenetiskt en sista gång trycka ur mig något som helst av värde att fråga, men till ingen nytta. Skitsamma, tänker jag istället och förbereder mig mentalt på att improvisera. När jag smyger fram till Grotescogänget hör jag hur en av dem säger ”Hörrni, nu när vi ska prata med Galago måste vi säga att…” men innan lustigkurren hinner avsluta sin mening upptäcker de att jag står och lyssnar. Jag får aldrig veta vad för gallimattias han den skalliga i Grotesco som inte är Dorsin ville lura på mig. Jag får däremot en fråga riktad till Galagos egen Johannes Klenell, som de insisterade att få ett svar på i tidningen, gällande någon gammal högstadiepolare till dem som heter Jockum. Finns det något släktskap mellan Johannes och Jockum, undrar Henrik Dorsin nyfiket, då de delar samma efternamn? Den extravagante Jockum sägs leva holländskt lyxliv med tulpaner och bo i någon arkitektritad våning med mycket glas tillsammans med sin modellfru.

Jag skäms faktiskt lite över att jag inte kommer på något vettigt att fråga, eftersom jag genuint gillar Grotesco. Jag blir plötsligt lika sinnesslö som en skjutjärnsreporter från Lilla Aktuellt på kaninhopps-DM och kräver att få veta vilken av alla produktioner som presenterats för oss idag de skulle välja ifall de var tvungna att titta på ett program under resten av sina liv. De svarar att de skulle välja sitt eget, och jag klandrar dem inte en sekund.

It was the best of times, it was the blurst of times. Jag går ut i solskenet, och med den statliga tv-bunkern i ryggen stoppar jag in mina hörlurar i öronen och börjar traska. I ett försök att rensa skallen från allt meningslöst dravel jag precis upplevt lyssnar jag på ”The Possibility of Life’s Destruction” på högsta volym, men inte ens Discharge kan lindra den PTSD som presentationen av höstens produktioner och programledare framkallat i mig. Jan Helins fislukt var höjdpunkten på den här dagen, tänker jag. Amen.

Text: Wilhelmina Tmi Marshall, Ill: Josefine Forsberg


GALAGO #127

Nytt nummer ute! Köp den i butiken eller prenumerera!

Läs mer...

Ny bok

Måste carpa fungerar lika bra som en skrytin coffetablebok som en manual i de djupaste existentiella frågorna. Dom säger att det bara är en bok – men det är en helt ny värld.

Läs mer...

Prenumerera

Bra journalistik kostar - men det gör Galago också.

Galago är något av det finaste en människa kan unna sig själv eller någon i sin omvärld. Och vet du? Tecknar du en prenumeration på Galago så får en hel del extra saker också...

Kolla här...

Fråga liberalen

Maila era frågor till fragaliberalen@gmail.com