Logotyp

Här har du din urscen

2017-04-05 | Texter

VI SKICKADE JOHANNES NILSSON TILL BJÖRN RANELIDS FÖRFATTARSKOLA

Tryckvågen löpte genom luften, snabbare än ljudet, snabbare än all världens sånger. Genom skogen, vars träd vek undan som grässtrån. Över riksväg 57,  där bilarna skakade. Förbi växthuset vid Billsta, vars rutor skälvde till och brast, så kross och skärvor bars en bit av vågen, som en isstorm denna varma vårdag. Över Ytterjärnas nyplöjda åkrar, där den for fram ystert och obehindrat tills den mötte berget bakom Örjanskolan, som Tors hammare mot städet. En dov ton klang igenom berget, en ton så dov och djup att den inte kunde registreras av mänskliga öron. Nej, den dova, djupa tonen registrerades av hela kroppen, när den vibrerade genom berg och jord och trä och kött tills den nådde benen på en nioårig pojke som satt och väntade på skolsyster som skulle se till hans onda mage. Jag tystnar. Tittar upp. Möter genast hans stålgrå blick, som betraktar mig … skeptiskt? Nyfiket? Kritiskt? Entusiastiskt? Jag kan inte läsa av honom. En avgrund skiljer oss åt.

BJÖRN RANELID FÖDDES 1949, när folkhemsbygget ännu inte hade nått sitt krön. När hans späda skalle bröt igenom moderns sköte hade världen ännu inte gnuggat ut de sista kornen av bondetidens förtrollande förundran inför världen ur sina ögon. Bilderna han gärna visar upp av sig själv som liten gosse är alla belagda med historiens tunga patina. Välartad, välkammad och välstruken ler den blonda lilla gossen stelt mot fotografens auktoritära lins, som fångar världen i en brungrå lyster. Det är ett foto ur historien, ett utsnitt från en svunnen värld när allvaret ännu ägde tyngd och poesin en plats i människans hjärta. Jag är av en annan årgång. Jag föddes 1977, när hånet var den enda upprorsgest som stod människan till buds. Förtrollningen var bruten, och förundran hade ersatts av tristessens blaserade min. I den världen väger allvaret lättare än askan från en fjäder, medan hånet väger tyngre än rymdens alla svarta hål. Men allra tyngst väger hånskrattet i Björn Ranelids bultande hjärta, där varje elak recension och hånfull kommentar ristats in som runor i granit till evighetens hågkomst. Därför återkommer han ständigt till alla sina kränkningar, när den och den sa det och det till honom, rakt i ansiktet, eller om honom, bakom ryggen. När han förtalades och förföljdes, förvägrades och förlöjligades. Inte för att han är främmande för sina framgångar. Han återkommer ständigt till dem, som ett slags besvärjelser mot världens ideliga angrepp. Hans böcker har sålt så mycket, han får så mycket i förskott av sitt bokförlag, han har talat inför så många människor och varit med i så många program. Alla dessa framgångar, så dunstar de som dimma inför en förolämpning från Linda Skugge, eller ett påhopp från Peter Englund. Hans framgångar är lika maktlösa inför hat och hån som barnets första andetag inför en skogsbrand. Det är sannerligen märkligt. Han måste höra till vårt lands mest populära skön­litterära författare, en av de absolut mest framgångsrika på en arena dit så många känner sig kallade och där så få får skörda framgång. Ändå känns han som en förlorare. Som en bitter föredetting, omsprungen av tiden, som idisslar sitt livs oförätter ensam på en parkbänk. Ett intryck som förstärks av att vi endast är två på plats i lokalen, som ligger i anslutning till Björns författarlägenhet på Södermalm. Enligt kungörelsen på Björns egen hemsida hade han möjlighet att ta emot maximalt tolv lärjungar. Nu blev det två. Och jag är dessutom här på betalt uppdrag, för att studera Kulturmannen i hans naturliga habitat snarare än att utbilda mig i Ranelidska. Jag hade förstås hoppats på att kunna göra mina iakttagelser i skydd av en lite större samling elever, men nu är vi alltså bara tre personer i rummet. Skiljeväggen mellan betraktare och objekt är därmed tunnare än det skiraste flor, och darrar redan under pressen av genansen inför den skrala uppslutningen och skammen inför mitt bedrägeri.

Just skammen är mig visserligen väl bekant sedan tidigare uppdrag, som alltid innehållit ett visst mått av bedrägeri. Det är förstås lätt att rationalisera beteendet rent intellektuellt, då öppen redovisning av mina avsikter skulle underminera min roll som deltagande observatör. Även om man skulle reducera min verksamhet till simpel journalistik så finns ju alltid Günther Wallraff. I det lite längre loppet har jag helt enkelt konsten, rätten och sanningen på min sida. För att nå fram till sanningen måste man ibland fara fram i lögn. Men i den direkta situationens nakna möte mellan människor, som plötsligt visat sig väldigt nära och intimt, så är jag likväl en lögnare, en lögn jag är satt att bära som den sista droppen saltsyra, som jag inte får tappa fastän den bränner mina fingrar då jag … ja, hur blir det nu? Fan, där snubblade metaforen. Jag behärskar uppenbarligen ännu inte Ranelidskan. Men jag är förstås bara en turist i detta högstämda landskap som prunkar av övermogna metaforer och högstämd sexualdrift.

NÄR JAG ANLÄNDER på lördagen hälsar Björn mig välkommen med ett precis lagom fast handslag. Det märks att han är en folkets

man, som mött fler människor än någon annan levande svensk. Han ser ut precis som den Ranelid jag så många gånger mött genom skärmen – brunbränd som en parkalkis, med hår som en programledare och skjortan öppen som en strandraggare – och han talar som om han befinner sig på scenen: högstämt, korrekt och väl artikulerat. Hela hans uppenbarelse är ett uppror mot samtidens krav på ironisk cynism och falsk blygsamhet. Han tar sig själv på ett allvar som är så stort att en vanlig människa inte räcker till, utan måste blåsas upp som en ballong tills han blir Björn Ranelid, den store Författaren. Som han påpekar själv så har han en väldigt stor träffyta. Hans tragedi är att nålsticken smärtar honom så djupt, så att de når ända in till den unga gossen vars överläpps oändliga svullnad lämnade honom evigt sårbar inför världens hån.

Problemet för Björn Ranelid är att hans publika storhet ligger just i detta, i hans översvallande och sårade ego, så sällsynt i en tid när det utgör en förolämpning att fråga ifall någon blev kränkt. Hans genombrott som författare kom visserligen redan med den Augustpris belönade Synden 1994, men hans stora genombrott som Kulturman, som folklig kulturpersonlighet och löpsedels­material, kom i och med Ranelidfejden 2003. Ranelid reagerade då på Linda Skugges sågning av hans bok Kvinnan är det första könet – men också av hans utseende och person – genom att hålla ett försvarstal i ett debattprogram på tv, där han med blicken stint in i kameran talade direkt till Skugge och publiken om sina armar, som han aldrig rakat, och sina läppars fullständigt naturliga glans.

Jag såg det när det sändes, och när Björn fläkte ut sin sårade fågänga med ett sådant distanslöst patos hade jag svårt att hålla blicken på TV:n under vågorna av skamskölj. Men genansen är, precis som skräcken, en känsla vi visserligen ofta skyr i verklig­heten men ändå lockas av när den förmedlas genom skärmens trygga avstånd, som i TV-serier som The Office, Peep Show och Lifes too short. Men Björn Ranelid är förstås ingen komiker. Han är något ännu bättre: han är den äkta varan. Förmedlad genom rutan, där jag kan titta bort när genansen kommer mig för nära. Men nu är vi här, i samma rum. Jag, Björn och en annan man. Nu kan jag inte längre byta kanal när han flagrant bryter mot den sociala konstens alla regler. När han ägnar stora delar av sin författarkurs åt att idissla oförätter. När han framhåller de framgångar man ska spara till sin CV. När han tar sig själv på ett allvar så stort och tungt att luften skälver. Det är på riktigt. Det är Ranelid. Elitens spottkopp. Folkets hjälte.

SJÄLVA UNDERVISNINGEN 

är på relativt grundläggande nivå. Som många gånger publicerad författare, med en ny bok ute i handeln, är jag redan väl bekant med de flesta punkter på  programmet. Ur mitt perspektiv är det alltså ganska bra att Kultur­mannen ideligen tar över för att fara ut i bittra jämförelser och angrepp. Man kan sammanfattningsvis säga att Ranelid ogillar ganska många på den svenska litterära parnassen, såväl de lika skamlöst publikfriande som inkompetenta bestsellerförfattarna som den inskränkta kultureliten kring akademin, och rätt många där emellan. Det finns ingen anledning att gå in på detaljer, då alla dessa namn bara utgör enskilda symptom på det Björn Ranelid avskyr mest av allt: sin samtid. Sin råa, cyniska och obildade samtid, som han till sin olycka är så fullständigt beroende av. Han har en aktiv och framgångsrik närvaro på sociala medier och är en av våra mest exponerade kulturpersonligheter, med sin otidsenlighet som främsta USP.

Han skulle förmodligen ha svårt att hävda sig i en tid där han passat bättre in, en tid där man var hänsynsfull och allvarsam och deklamerade poesi. I en sådan tid skulle Ranelid snabbt sjunka ned i mängdens skuggtillvaro. Hans ego skulle visserligen inte längre såras av kulturelitens nålstick, men det skulle heller inte blåsas upp av fejder, öppna brev, facebookstatusar och TV-framträdanden. Han skulle förmodligen leva ett obemärkt liv som svensklärare, möjligtvis med några publiceringar som skulle vissnat i skuggan av sådana samtida giganter som Lagerkvist, Moberg och Martinsson, män av sin egen tid, vars prosa dagens Ranelid i bästa fall blott är ett eko av, en kitschig nostalgitripp.

Skulle denna Ranelid, som fick leva ett blygsamt liv i sin egen tid, vara lyckligare än dagens Ranelid, vars framgångar blåst upp honom till Sveriges största måltavla? Jag är tveksam, och då tänker jag inte i första hand på framgångens ljuva frukter (uppmärksamhet, pengar, bostäder på södermalm och Österlen att bo i växelvis när det passar) utan snarare på den njutning som kränktheten ger. Det var länge sedan jag kände av den i sin fulla prakt, men djupt inne i mitt sinne kan jag nå minnen av den tid då jag ännu är tillräckligt ung för att världen ska komma åt mig. Mina ömma känselspröt har ännu inte trubbats av och nötts ned av världens förakt, och jag kan njuta martyriets fullständiga känslopalett när jag sjunker ned i självömkans ljuva bitterhet som i ett varmt bad, där jag med varenda fiber i min kropp avnjuter den rättfärdiga harmens vällust, efter att jag blivit orättvist anklagad, felaktigt bestraffad och så vidare.

Men på mitt vuxna jag har alltså de känslospröt som krävs för att uppnå denna sensation nötts ned av 26 års kommentarer och recensioner i fansins och tidningar, garnerat av de senaste sju–åtta årens umgänge på sociala medier. Ranelid har däremot vårdat sina spröt, som den sista droppen vatten, till en allt större känslighet, som tillåter allt kraftigare upplevelser av martyriets bitter­ljuva kränkma. Han är en känslonarkoman, som vårdar sina oförätter som ett lungsjukt barn. Detta speglar sig i den litterära metod han avslöjar, där han bygger sina romaner utifrån vad han kallar en ”urhändelse”, gärna i barndomen. Han har själv ett tjugotal ”urhändelser” på lager, ur vilka han byggt sitt Ranelidska universum. Det handlar alltså om att odla och älta trauman, att ta avstamp i de stora brotten, där sårbarheten är som störst. På frågan om våra egna urhändelser missförstår jag delvis och avsiktligt, då jag berättar om när jag bevittnade hur ett mäktigt svampmoln steg mot skyn efter att ett militärt vapenförråd sprängts utanför Järna, medan de äldre barnen påstod att Sverige låg i krig.

Björn lever sig genast in i min berättelse, och målar upp en bild av en skrämd liten gosse, som fått ännu ett lager oskuld spräckt av det skrämmande svampmolnet, och som visserligen ställer sig skeptisk till, men ändå innerst inne ängslas över de äldre barnens lögner. I själva verket tyckte jag bara sprängmolnet var häftigt, då jag var inne i en period av närmast pornografiskt intresse för kärnvapenexplosioner. Jag slukade den information och – framförallt – de bilder som fanns tillgängliga, och brukade på kvällarna, innan jag somnade, försöka föreställa mig hur långt förödelsen skulle sträcka sig om en stidsspets detonerade i centrala Stockholm. Inte i skräck, utan i estetisk fascination. Skulle jag få ynnesten att beskåda detta spektakel, det största mänskligheten kan åstadkomma, utan att drabbas av allvarliga men?

Så att med mina egna små ögon få be­skåda effekterna av en explosion på säkert ett par tiondels kiloton var som en gåva direkt från Gud. De äldre barnens skitsnack gick jag inte på för en sekund. Jag följde någorlunda med i nyhetsflödet redan då, och de påstod dessutom att vi angripits av Grekland, som jag mycket väl visste var det låg på kartan. Men Björn är inspirerad och jag är inte den som stör iskapandet.

JAG UTGÅR FÖRSTÅS från denna urscen när jag nästa morgon ska skriva ned ett par rader att diskutera under dagens lektion. Jag väljer att utgå från händelsens bokstavliga epicentrum, det vill säga explosionen, och följa tryckvågen på dess väg över Ytterjärna fram till Örjanskolan. Minbeskrivning blir inte helt geografiskt korrekt, då växthuset vid Billsta, vars alla rutor brast, låg norr om explosionen medan Örjanskolan låg åt väster, men Björn ska knappast bedöma texten med en karta över Järna i sin hand, och för den delen tillåter litteraturen vissa friheter.

Jag låter texten sluta när smällen registrerats av pojken, jag själv, som beskrivs ur den all­vetande berättarens tredjepersonsperspektiv, med möjlighet till skifte lite längre fram, i linje med Björns tidigare tips om dynamiska perspektivskiften. Jag skriver hela stycket så Ranelidskt jag kan, med högstämda ordval och storslagna metaforer i mängd. Jag tycker att jag lyckas riktigt bra, och ser verkligen fram emot Björn Ranelids bedömning och kritik. Tyvärr dröjer den till slutet av en dag som går ungefär i samma stil som den första, det vill säga lite handfasta tips rikligt garnerade med Ranelidska utfall och betraktelser. Först när vi nått fram till sista timmen är det dags att  redovisa, och jag läser upp texten med min högtidligaste författarstämma. Sedan sitter jag alltså där och möter hans blick, medan jag förgäves försöker tolka den stålgrå dimman i hans iris. Men till sist talar han äntligen, och berömmer texten. Särskilt metaforen om hammaren och städet, som var djärv men ändå höll. Bruket av ordet ”yster” när tryckvågen for över åkrarna var kanske på gränsen, men han tycker ändå jag kan behålla det. Värt att anmärka på var egentligen bara upprepningen av ordet ”registrerade”, ett ord som är alldelesför prosaiskt för att ge suggestiv effekt vid upprepning.

Ett riktigt bra omdöme, som dock grumlas något av att han tidigare lovade att vara snäll. Visserligen inte uttryckt med just det ordet, utan med begrepp som ”respektfull” och ”konstruktiv”, men kontentan är ju ändå att det är ett välvilligt läraromdöme snarare än den stenhårda kritik jag vant mig vid, och numera kräver. Så Björns uppmuntran rinner av mig som vatten på en gås, medan min inre kritiker börjar sitt mödosamma arbete.

Att jag suttit en hel helg och undanhållit sanningen för Björn Ranelid är en sak, som kan ursäktas för skapandets skull. Men jag har också undanhållit sanningen i texten. För berättelsen börjar inte med att militärförrådet exploderar så att tryckvågens möte med berget registreras av mina ben när jag sitter och väntar på skolsyster. I själva verket börjar berättelsen ungefär tio minuter tidigare, när jag sitter på lektionen i mjukisbyxor med en stenhård erektion. Erektionen i fråga har visserligen inte uppstått på grund av erotiska tankar, utan är en effekt av sömnighet i kombination med kissnödighet. Men den är likväl förbannat genant, och nu när lektionen närmar sig sitt slut måste jag lägga den till rätta innan vi alla reser oss från våra bänkar. Jag sitter emellertid ganska långt fram i klassrummet, och vår stränga matrona till fröken har ett särskilt strängt öga till mig, som gärna ägnar lektionerna åt annat. Så hon noterar min manöver och frågar mig vad jag håller på med. Jag skyller på magen, som jag så ofta gjort när jag till exempel vill stanna hemma, och fröken beordrar mig därför att uppsöka sjuksyster för att se till den där magen jag alltid verkar ha problem med.

Så när tryckvågens hammare möter bergets städ registreras det inte bara av en nioårig pojke som sitter och väntar på skolsyster, det registreras av en pojke som allt mer desperat sitter och hoppas att hans erektion ska lägga sig innan sjuksyster kommer. Explosionens stöt blir honom därför en lättnad, en ursäkt för att genast springa iväg, och undslippa det penibla mötet mellan skolsysters hand och minerektion.

Denna jublande lättnad bidrog förstås till min glädje inför den strålande vy som mötte mig när jag kom upp för berget: ett ståtligt svampmoln, lika potent som min erektion, som rusade mot himlavalvet över Ytterjärnas lågland. Med den utgångspunkten hade historien fått ett ytterligare djup, och borrat sig allt närmare sanningen i denna urscen.

Men av någon anledning generas jag över att ta upp min erektion inför Björn Ranelid, den heliga älskogens förkunnare, den köttsliga prosans profet. Därför kommer jag nog aldrig fullt ut behärska Ranelidskan: trots min hårda framtoning och tidsenliga cynism, så blygs jag ändå köttet och dess sanning i min urscen.

Text: Johannes Nilsson, Ill: Björn Westerlund


GALAGO #127

Nytt nummer ute! Köp den i butiken eller prenumerera!

Läs mer...

Ny bok

Måste carpa fungerar lika bra som en skrytin coffetablebok som en manual i de djupaste existentiella frågorna. Dom säger att det bara är en bok – men det är en helt ny värld.

Läs mer...

Prenumerera

Bra journalistik kostar - men det gör Galago också.

Galago är något av det finaste en människa kan unna sig själv eller någon i sin omvärld. Och vet du? Tecknar du en prenumeration på Galago så får en hel del extra saker också...

Kolla här...

Fråga liberalen

Maila era frågor till fragaliberalen@gmail.com