Logotyp

Bortom bekvämlighetszonen

2017-06-07 | Texter

– Upp med händerna alla som har vänner i Downtown San Fransisco! Kom igen! Det borde vara minst femtio här inne! Eller bor alla era kompisar i Täääääby va? Alexander Bards ettriga ögon sveper över publiken: 450 representanter från företag som Uber, Spotify, Skanska. Men också IT-chefer från Piteå kommun och företrädare för Västerbottens läns landsting. Cyberfilosofen på scenen, dagens första talare, verkar missnöjd med publikens globala nätverk. I tystnaden som uppstår berättar han att ”Burning Man är det absolut hetaste som finns”. Och att svenskar är för konflikträdda. Att han själv helst går på middagar där Sverigedemokrater och kvinnor i slöja sitter runt samma bord eftersom ”Då händer det grejer! Då kan man starta Tech Startups efteråt”. En av dagens två konferencierer Jesper Börjesson försöker leda in den bångstyriga Bard på årets tema:

– Det är ju svårt att hitta någon som personifierar begreppet ”Out of your comfort zone” mer än du!

– Jag har ingen comfort zone! Jag är uncomfortable till att börja med!

Publiken skrattar tillbakalutat. Jag förstår inte skämtet. Eller vad som menas med mantrat ”Get out of your comfort zone”, som 10 minuter in i eftermiddagen redan upprepats 13 gånger. Jag kommer dock höra frasen betydligt fler gånger än så under de närmaste timmarna. Varför är det så bra att vara utanför den zonen? Och varför har den svenska galan valt en engelsk slogan? Allt jag vet är att jag känner mig fet, felklädd och förvirrad. Och att precis alla runt omkring mig ser väldigt bekväma ut. Det kostar 5 400 kronor att gå på galan, där tidningen Chef, utser ”Årets Chef” och dessutom delar ut priser till ”Årets digitaliseringsledare”, ”Årets framtidschef”, ”Årets innovativa ledarskap”, ”Årets HR-Chef”, ”Årets mångfaldschef”, ”Årets hälsofrämjande chef” samt ”Årets hederpristagare”. För pengarna får man eftermiddagsseminarium, middag och underhållning, alltsammans på Vinterträdgården bakom Grand Hotel i Stockholm. Tre timmar innan prisutdelningen inleder Alexander Bard seminariet som består av intervjuer med valda gäster. Det första som slår mig när jag går in i den stora salen klockan 16 är kjollängderna. Röda puffiga festblåsor, lagom tajta kostymkjolar, till och med en skir spetsmodell: Samtliga slutar med millimeterprecision mitt på knäet. Jag sitter på en barstol strax innanför entrén och försöker dra ner min trikåkjol så att den bättre matchar min omgivning. Efter Alexander Bard har det blivit dags för dagens andra föreläsare, Sveriges överbefälhavare Micael Bydén. Han berättar att man inte får gå runt och vara rädd för att göra misstag, och att han själv ”gillar att vara utanför komfortzonen”. Han berättar om ett eget misstag, då han 1989 flög för lågt med ett Viggenplan. Så lågt att när han landade uppdagades det ett hål i ena vingen. En erfarenhet ”både jag och hela divisionen lärde oss massor av”. Denna berättelse utgör mallen för kvällens kommande misstagsbeskrivningar: Något som hände för länge sedan. Som man dragit lärdom av. Idag är man, trots detta till ikonstatus upphöjda fel, oerhört framgångsrik. Kanske har man till och med misstaget att tacka för sin framgång? Berättelsen möts av samma entusiasm varje gång den levereras. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur jobbigt det måste vara att sitta så fast i en yrkesroll att till och med ens fel måste ha ett lyckligt slut för att få finnas. De kommande talarna berättar om hur de blev sporrade av att kallas plugghästar av sina klasskamrater. Om den speciella glädje som uppstår efter pinan det innebär att bestiga Kilimanjaro – otränad, dessutom! Och hur deras flykt från krig lärt dem att ta för sig.

Eftermiddagens sista talare innan galan drar igång, Margot Wallström, redogör för sin arbetaruppväxt i Västerbotten. Där man varken får med sig självkänsla eller kunskap om bestick. Men att hon fått med sig modet. Jesper Börjessons medkonferencier, chefredaktören för tidningen Chef, Cissi Elwin, tar upp ett dragspel på scenen och frågar om inte Margot, ”som ju kan spela dragspel” vill bidra med en bit ur Månsken över Ångermanälven? Margot säger nej. Cissi insisterar. Cissi försöker igen. Margot vägrar och säger skrattande:

– Nej, nej, nu är jag verkligen utanför min comfort zone!

Margot Wallströms silvriga knälånga kjol glittrar i strålkastarljuset när hon vrider sig för att undkomma utmaningen. Svaret accepteras, och utlöser en applåd. Alla i publiken skrattar. Jag skäms. Det är över två timmar kvar tills prisutdelningarna ska börja.

– Ta gärna för er av de hälsoshots som skickas runt. För nu ska vi kliva rejält ur bekvämlighetszonen!

Jesper Börjesson ler illvilligt och lämnar över scenen till en kvinna i femtioårsåldern som slår ihop händerna och utbrister:

– Nu har vi suttit så länge så nu reser vi oss upp. Alla!

Alla reser sig. Jag sitter kvar på min barstol, upptryckt mot lokalens ena kortsida. Alla andra reser sig upp.

– Nu ska vi leka att vi är fyraåringar allihopa!

Jag snor åt mig en hälsoshot från en förbipasserande bricka. Den får mig att grimasera. På scenen är entusiasmen intakt:

– Fyraåringar kan titta på en dammtuss och säga ”Kolla, en hund!” De imponeras av allt. Så nu ska vi säga Wow tre gånger. Wow! Kom igen, WOW! Händerna i luften nu! WOW!

Jag tar en till hälsoshot, trots att den alkoholfria drycken inte botar den förlamande obekvämhet som tar över min kropp.

– Nu trampar vi i takt med vår puls! Känn er puls!

Kvinnan på scenen lyckas dirigera de 450 individerna i publiken med bravur. Alla marscherar, ordagrant, i takt.

– Nu ska vi sjunga! Sjung efter mig. Men fortsätt trampa, det är härligt!

Hon sjunger till en melodi som påminner om You are my sunshine:

– Now theres nothing in between us. Your hearts beating – as one.

Cheferna och ledarna sjunger med. Med händerna i luften, stärkta av hälsoshots, ackompanjerande av sitt taktfasta tramp. Jag sitter fastnaglad, övertygad om att tillställningen nått Peak Frikyrkostämning, innan galan ens dragit igång på riktigt. Jag har fel.

 

Före middag och prisutdelning leds vi alla upp på övervåningen för mingel och förrätt. När alla står upp börjar jag se variationer i gruppen. Jag slås av vilken konstig tillställning en chefsgala är. Vad har en rektor från Gävle och en sextioårig kvinna i prästkappa gemensamt med moderaternas Sofia Arkelsten och Spotifys HR-chef? Hur kan titeln ”chef” vara ett kitt, tillräckligt starkt för att binda dem samman? Vilka problem och erfarenheter kan de rimligen dela? Det finns ju ingen mellanchefsgala, fest för timanställda eller seminarium specifikt riktat till lönearbetare? Det enda gemensamma draget, förutom kjollängderna, är att de 450 personer som äter snittar och dricker bubbel här ikväll, är de i landet som identifierar sig allra mest med sina chefsroller. De är till och med villiga att betala över 5 000 kronor för att manifestera sina titlar. Efter att ha ätit brödet på en tallrik med fisk och kött, (vegetariska alternativ serveras inte), och druckit ett glas bubbel ställer jag mig utanför dörrarna till salen där galan ska börja om 25 minuter. Jag går med största sannolikhet miste om ett gyllene mingeltillfälle. När dörrarna till slut öppnas är jag först att sätta mig vid det bord som jag delar med nio anställda från samma ingenjörsfirma. Klockan är över 19 och snart ska priserna börja delas ut.

På scenen tar Blacknuss Allstars plats. Jesper berättar att bandet firar 25 år i år. En enda av originalmedlemmarna, trummisen Martin, är kvar i bandet. Alla de nominerade cheferna till kvällens priser går upp på scenen i ett långt led. Publiken klappar i framtakt till den funkiga basen. Galan kan äntligen börja. Medan vi i publiken serveras pommes duchesse stora som knytnävar, slår prisutdelaren i kategorin ”Årets Framtidschef”, Mats Lindgren fast, att ”Vi måste få ut unga ur komfortzonen”. Innan jag har hunnit komma på en enda vän under trettio som har ett permanent förstahandskontrakt, tilldelas Tarek Malak priset eftersom han ”lyckats använda sin tuffa bakgrund för att nå värdefulla erfarenheter”. Så fortsätter kvällen medan Blacknuss basist vibbar med ljudteknikern, i skriande brist på publikkontakt. Vinnaren i kategorin ”Årets Hälsochef”, Henrik Bunge som är VD för Björn Borg, tar emot sitt pris med gipsad arm. Han har ”tvingat alla sina anställda ur bekvämlighetszonen” genom att införa obligatoriska träningstimmar. Vi f.r veta att det har ökat produktiviteten och minskat sjuktalen radikalt. ”Varför tvingar ni dom?” frågar Jesper. ”Annars tränar dom inte!” svarar Vd:n. Alla skrattar bekvämt. Den norska hotellmogulen Petter Stordalen skriker från publiken att ”Det viktigaste är att hitta det man är minst komfortabel med”. Spontana, nöjda skrik hörs.

Efterrätten kommer in, en liten semla. Min bordsgranne, som är glutenintolerant, får en skål med bär. Lindex VD berättar om vikten av ”misstagstoleranta organisationer”. Sveriges radios VD, Cilla Benkö, som gått hela vägen ”från förorten till framtiden” får pris för årets chef. Efter en timma blir alla ledarnas perfekta missöden och tillrättalagda berättelser om bekvämlighetszoner till ett sammanblandat gytter i mina öron. Tillfället när Amelia Adamo får hederspris sticker dock ut. Efter att hon delat med sig av sitt viktigaste råd till unga kvinnor: ”våga gå utanför din comfort zone!” berättar Jesper och Cissi att de har en överraskning till Amelia. Ut på scen kommer den trettonåriga musikalartisten Grim Lohman. Innan han greppar mikrofonen säger Cissi till Amelia:

– Lyssna noga på texten nu!

Pojken artikulerar tydligt stroferna:

And can you feel the love tonight

How it’s laid to rest

It’s enough to make kings and vagabonds

Believe the very best

Jag tror återigen att vi nått kulmen av frikyrkostämning. Jag har fel igen. Sekunden efteråt ställer sig nämligen alla 450 näringslivsrepresentanter i en stående ovation till den unga artisten. Ett ohämmat jubel dånar igenom matsalen.

För i princip alla i salen verkar morgondagens åtaganden viktigare än aftonens festligheter i samma stund som det sista priset delats ut. Dansgolvet står öde när pristagarna kliver in i de sponsrade BMW-bilar som ska köra dem hem. Jag lyckas få ut min jacka strax före en tsunami av ledare och mellanchefer formerat garderobskö. Jag ska sova hos min bror i Bagarmossen och försöker ringa Taxi Stockholm för att boka en bil. Eftersom det är det enda taxibolaget jag känner till här ställer jag mig utanför entrén och försöker vifta in en av bilarna som ilar förbi. Strax inser jag att det är helt omöjligt att stanna där jag står och känner mig som en idiot. Bakom mig slingrar sig ett lämmeltåg av marinblåa kappor och hala skosulor ner mot vattnet och Grand Hotels huvudentré. Jag ansluter strax bakom Sofia Arkelsten med sällskap och står efter 200 meter längst bak i en taxikö. Jag räknar och inser att jag har plats 53 i kön. Helvete. I fickan står en stor, svart bil med diskreta dekaler. Bakom den – ingenting. Dubbelhelvete. Bilen tutar. Ingen rör sig. Föraren vevar ner rutan och ropar.

– Hallå! Hej! Är det någon som vill ha en taxi?

53 par ögon stirrar ner i asfalten. Mina egna flackar mellan den stora bilen med plats för åtta personer, sällskapet längst fram, och min mobil som visar att klockan just passerat 23:00.

– HALLÅ! Hallå! Någon som vill ha taxi? Ni står ju i kö! Här är en taxi!

Föraren skrattar till i slutet när hans utrop studsar mot den knäpptysta kön.

– Jag är inte dyrare än en liten taxi! Är du fyra passagerare, betalar du som en Taxi Stockholm, liten bil. Jag lovar!

Det räcker för mig. Jag travar förbi den paralyserade kön och går fram till passagerarrutan. När jag kommer närmare ser jag att det står Topcab på den diskreta dekalen. Eftersom jag inte har någon aning om hur långt det är till Bagarmossen och vad det är för taxibolag jag åker med, försöker jag tjata till mig ett fast pris. Efter 20 sekunders förhandlande är vi överens och jag hoppar in i framsätet.

– Vad var det för några? Jag var enda bilen ju! Varför står de i kön när de inte vill ha en taxi? Svenskar! Jag förstår inte… Chauffören skrattar till och skakar på huvudet.

– Är du svensk?

Jag svarar att jag är i alla fall halv. Att jag inte bor i Stockholm, utan är här för att skriva om en chefsgala som jag kommer ifrån nu.

– Ah, så alla dom svenskarna var chefer! Varför var dom rädda? Den här bilen kostar som en liten bil, jag sa ju det. Beställ med appen nästa gång, d. får du ännu bättre pris. Här, ta ett kort! Är du chef?

Jag svarar att jag inte är chef. Att jag är journalist. Att maten inte var god. Och när vi får rött ljus strax före Centralbron berättar jag att temat för kvällen var att gå utanför sin bekvämlighetszon. Att ta risker. Och våga chansa.

Chauffören skrattar så mycket att han håller på att missa avfarten till Centralbron.

Text: Ina Lundström, Ill: Lisa Ewald


GALAGO #127

Nytt nummer ute! Köp den i butiken eller prenumerera!

Läs mer...

Ny bok

Måste carpa fungerar lika bra som en skrytin coffetablebok som en manual i de djupaste existentiella frågorna. Dom säger att det bara är en bok – men det är en helt ny värld.

Läs mer...

Prenumerera

Bra journalistik kostar - men det gör Galago också.

Galago är något av det finaste en människa kan unna sig själv eller någon i sin omvärld. Och vet du? Tecknar du en prenumeration på Galago så får en hel del extra saker också...

Kolla här...

Fråga liberalen

Maila era frågor till fragaliberalen@gmail.com